Bild: Public Domain Pictures.net
Ofta ser vi restprodukter och avfall som ett problem som vi på något sätt måste bli av med, helst så snabbt, enkelt och billigt som möjligt. Inom lantbruket kan dock restprodukter vara en resurs och inkomstkälla om man tänker utanför boxen och vill testa något nytt. Om man tittar på livsmedelssystemet i stort finns det många sätt att använda och utveckla rester från livsmedelssystemet t ex för att tillverka öl (Beernews 20200512), återanvända fiberrester som mjöl (Fast Company 20190201) eller producera juice och glass av bortsorterad frukt och grönt (Rescued). Även lantbrukaren har “restprodukter” som kan användas som inkomstkälla istället för att vara ett problem. Kronfågel lanserade under förra året “Henburgaren” på kött från värphöns i stor skala tillsammans med Martin & Servera (Land Lantbruk 20190310).
Ur ett beredskapsperspektiv är det också viktigt att vi använder lantbrukets produkter på ett “smartare” sätt för att kunna utvinna all den nytta som finns istället för att resultatet ska bli oanvändbara rester.
“Jordbruksdriften har genom den strukturomvandling och specialisering som ägt rum sedan efterkrigstiden frikopplats från lokala resurser och lokala marknader och gjorts beroende av regelbundna transporter av inte bara råvaror eller färdiga produkter ut från gården utan också av insatsmedel in till gården som drivmedel, gödselmedel, växtskyddsmedel, utsäde och foder. Den största delen av dessa insatsmedel är importerade. Den låga självförsörjningsgraden av insatsmedel till jordbruket är alltså ett större problem än den låga självförsörjningsgraden av livsmedel.”
Livsmedelsproduktion ur ett
beredskapsperspektiv
Sårbarheter och lösningar för ökad resiliens, MSB1223 – maj 2018
Utvecklingen inom lantbruket under de senaste 100 åren har gjort byggt upp ett system som är beroende av handelsgödsel och fossila drivmedel. Genom att vända trenden kan vi minska vårt beroende av importerade insatsvaror, minska klimatpåverkan och öka resiliensen. Mycket av det som krävs finns redan inom den svenska produktionen om vi bara väljer att använda förutsättningarna på rätt sätt.
Genom att använda alternativa gödselmedel, förutom naturgödsel, i form av slaktrester, matavfall, benmjöl, humanurin och slam kan vi minska beroendet av importerade gödselmedel. Inhemsk produktion av alternativa drivmedel är på frammarsch i form av biodiesel, etanol, vätgas, biogas och el. Även djurproduktionen skulle kunna bedrivas med minskat importberoende om vi i större utsträckning skapar möjligheter för en inhemsk produktion av alternativ till soja. Teoretiskt finns det alltså inga hinder för den svenska livsmedelsproduktionen när det gäller att bli mer självförsörjande. I praktiken är det dock inte lika enkelt!
Det finns idag inga studier som visar effekterna av den omställning som krävs ifall vi skulle bestämma oss för att ta steget och försöka bli självförsörjande på insatsvaror. Tekniskt finns det lösningar som tillgodoser behoven, men praktiskt behöver vi se över hur vi på bästa sätt kan använda kretsloppen för att maximera nyttan i varje steg och i varje produkt. Ju fler steg en produkt tar innan den tillslut faktiskt är en restprodukt, ju mer bidrar den till resiliensen i livsmedelssystemet. (MSB1223 – maj 2018)
Bild: Slutna kretslopp, Livsmedelsproduktion ur ett beredskapsperspektiv. Sårbarheter och lösningar för ökad resiliens, MSB1223 – maj 2018
Ett exempel på utvecklingen av kretsloppen är t ex möjligheten att använda raps som proteinkälla även för människor. Det svenska klimatet gör det svårt att odla t ex soja i stora delar av Sverige, raps däremot går utmärkt. Ett problem med raps är innehållet av glukosinoalet som påverkar sköldkörteln negativt och därför har inte raps kunnat användas storskaligt som människoföda. Med ny teknik kan glukosinolaterna isoleras och tas till vara, t ex som växtskyddsmedel i växthus, samtidigt som rapskakan (restprodukten vid rapsoljetillverkning) kan användas som “rapsfärs” till människor som komplement till dagens användning som djurfoder. (LRF 20170711)
Ett annat problem med glukosinolater är att de har en besk smak som varken människor eller djur uppskattar. Därför pågår även ett stort arbete med att ta fram rapssorter som innehåller mindre av ämne och som skulle vara smakligare för både människor och djur så att rapsen skulle kunna användas som proteinkälla utan att först extrahera glukosinoalterna. (SLU 20201506)
Är rapsen framtidens burgare? Dessutom samtidigt som den förser oss med drivmedel och djurfoder? Är restprodukterna det som kommer att göra oss självförsörjande i framtiden? Det får framtiden utvisa!