FAO konstaterar att vi år 2050 kommer att ha ca 9,1 miljarder invånare på vår planet, merparten av befolkningsökningen kommer att ske i utvecklingsländerna. Allt fler människor kommer att samlas i storstadsområden och i samband med detta kommer medelinkomsterna att stiga. För att livnära denna befolkning behöver livsmedelsproduktionen öka, kanske med så mycket som upp till 70% (How to Feed the World in 2050, FAO)
En enkel lösning är att helt enkelt säga att livsmedelsproduktionen måste öka i motsvarande grad och att alla sätt att nå målet är tillåtna, men om man gräver djupare i problematiken inser man att livsmedelsproduktionen inte är frikopplad från resten av samhället och att livsmedelsfrågan ingår i ett nät som omfattar såväl produktion och produktionsförutsättningar som ekonomiska, sociala och miljömässiga förutsättningar.
Om vi tittar på situationen i utvecklingsländerna kan vi konstatera att hunger och svält inte enbart är kopplat till mängden mat som produceras. Låg eller ingen inkomst i kombination med svaga sociala samhällsstrukturer kan göra att svälten kan vara utbredd trots att produktionen egentligen skulle kunna föda befolkningen i ett land. Problemen är oftast mest utbredda på landsbygden och kopplade till låg utbildningsnivå, ekonomisk utsatthet, svaga sociala strukturer och bristande hälso- och sjukvård. Vidare är utvecklingsländerna troligtvis de som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringar, trots att de i dagsläget inte är den största orsaken till att de uppstår (How to Feed the World in 2050, FAO).
Livsmedelsproduktionen står inför många utmaningar om vi ska klara av att föda en växande befolkning samtidigt som vi med gott samvete ska kunna producera livsmedels på ett sätt som inte förstör förutsättningarna för framtida generationer. FN identifiera en rad utmaningar som behöver lösas för att vi ska nå dit. Vi behöver t ex utveckla nya, innovativa produktionssystem med minskade resursbehov, minskad avskogning, minskad jorderrosion och minskade utsläpp av växthusgaser samtidigt som produktionen måste ökar. Detta är dock bara ett av områdena som identifieras som viktigt. Insatser mot extrem fattigdom utgör två av de punkter som tas upp som avgörande för att lösa problematiken. Skillnaderna behöver minska såväl inom som mellan länderna för att skapa en hållbar situation på jorden, så att människor kan leva under drägliga förhållanden (The future of food and agriculture: Trends and challenges, 2017).
Det är lätt att säga att problemet finns “där” och inte “här”, men Sverige är inget undantag även om det tar sig andra uttryck i vårt samhälle. Trenden pekar på att varannan person kommer att vara under- eller felnärd (hit räkna även övervikt och fetma) år 2030 till följd av bristen på mat eller bristen på pengar för att kunna köpa rätt eller tillräckliga mängder mat (AGFO, 17/6 2020).
Inom området produktionssystem behöver vi bland annat fokusera på att minska matsvinnet, se över hur vi hanterar djurens bidrag till livsmedelsförsörjningen både vad gäller växtnäring och som proteinkälla samt hitta ett hållbart sätt att bli fossilfria för att bara nämna några områden som måste utvecklas för en hållbar utveckling (AGFO, 17/6 2020)
Även om Sverige globalt sett är ett rikt land har vi svårigheter inom samma områden som alla andra och mycket pekar på att de förändringar som krävs för att uppnå hållbarhet kommer att medföra öka kostnader för livsmedel.
För att kunna nå målen i Livsmedelsstrategin har vi ett stort arbete framför oss såväl ekonomiskt och socialt som miljömässigt. Du kan läsa mer om målen i den regionala handlingsplanen som tagits fram i samarbete mellan Länsstyrelsen och Region Örebro län, Mat för hälsa och hållbarhet
– handlingsplan för ökad livsmedelsproduktion i Örebro län 2018–2023.